Pärlfiskaren bokrecension

Erlandsson är inte rädd för att placera sina nya karaktärer under extrema förhållanden, men där både havet och skogen i tidigare böcker var miljön karaktärerna känner och värden, framställs bergen som karga och farliga på ett mycket allvarligare sätt. Här är det för första gången också tillåtet att bestrida att både Miranda och kandidaterna missar varje hand de pärlfiskaren bokrecension med den rosa hajen redan innan den första boken, och även om jag tidigare uppskattat Erlandssons val att inte skapa funktionsvariationer som något av ett förbud, är det djärvt att hon nu vågar nyansera bilden lite.

De öppna representationerna av bilden är gjorda av Saramaki själva. Dessutom fördjupas Lydias skildring av en helande kvinna-en karaktär som lätt kan glida in i rollen som en vårdande mamma, men som är utrustad här med sina egna lustar och åsikter. Det slår mig att där vi i litteraturen pärlfiskaren bokrecension talar om kör-Madonna-dikotomin om kvinnliga karaktärer, ser vi ofta en motsvarande uppdelning i barnlitteraturen, där kvinnor antingen ser ut som Pippi eller mamma, ser ut som mamma, men Erlandsson bryter effektivt mönster av detta slag.

Observera att med detta menar jag inte att varken Pippi eller mamma Mumin själv skulle vara en uppmätt karaktär, utan jag tänker bara på fackföreningar som de kan sortera in utifrån ytegenskaper. Lidande utöver den onda Cliffhanger-Sagan, eller faktiskt hela bokserien, är också intressant i hur den beskriver hur olika samhällen är organiserade.

I bergen är Lydia, som är van vid den gästvänliga och kommunistiska andan i norra regionen, van vid det faktum att Bergsborn bara gör varandra genom byteshandel, och boken stänger inte problemet, medan de olika livsvanorna är något som resenärer tvingas relatera till. Andra gånger skrivs en känsla av moral lite mer på näsan, som i Mirandas slitage mellan ögats lock och hans vänners lojalitet, men å andra sidan är Iberis en ganska endimensionell grymhet som Miranda kan relatera till sin längtan.

Det mest rörande är att bergsklättraren vågar acceptera sorg och lidande också förutom Sagan: han skildrar livets bräcklighet på ett flygplan, som ligger mycket närmare verklighetens hus än logiken i en saga, där allt är en del av en större plan. Inflationen i ordsuget efter varje bok i serien om "Ögonstenen", "språket" och "världen" blir allt tydligare i Erlandssons berättelse, men jag kan ändå ibland hoppa på de rader som känns lite stilrena och ålderdomliga, även i förhållande till Sagan.

Jag märker också att ordet "längtan" nu har använts i en sådan utsträckning att det knappast betyder något för mig när jag läser det, så det är i utformningen av hur ögonstenen ser ut, snarare än i beskrivningar av dess kraft, texten lever vidare. Även om det mestadels lever i karaktärernas ömsesidiga relationer med varandra, genom att de är en oöverträffad grupp som irriterar och bryr sig om varandra genom världens problem.

Det är skönt att vi inte behöver lång tid nu till hösten för att ta reda på hur detta händer. Hon går ner i ett rättssystem som hon inte vet säkert om hon kan lita på - även om hon växte upp för att se på drottningen som en bra. Som i relaterade litterära försök, från Franz Kafka till Lewis Carroll, är impotens och osäkerhet mycket väl avbildade.

Nids är sammankopplade, ofta oväntat, och som jag redan har varit bestäms resultatet inte genom att mäta fysisk kraft utan snarare genom att nå en förståelse. I stor utsträckning fungerar det otroligt bra, särskilt för att förståelsen är långt ifrån trivial. Det handlar om faran att låta sin individuella längtan överskugga allt, istället för att kunna umgås med andra. Det handlar också om att våga utveckla sina passioner, oavsett om det är pärlfiske eller pärlfiske - detta är en återkommande iakttagelse som jag gör genom Erlandssons bokserie: hur det är en hyllning till människor som gillar vad de gör.

Så det är inte så långt från hennes andra nya bok, alla orden i mig om min egen kärlek och besatthet av Erlandsson. Det fungerar också bra eftersom slutet inte uppnås utan olyckor på vägen, och det är inte som allt fungerade. Tvärtom, det finns hjärtskärande scener med föräldrar som slutade pärlfiskaren bokrecension föräldrar, och syskon som slutade vara syskon, till en besatthet av ögonstenen kom mellan dem.

Det finns dock några punkter, eftersom jag känner att jag känner att jag inte riktigt köper den anledningen kan vinna över besatthet, oavsett hur mycket jag uppskattar var boken landar. Människor är inte onda eller snälla, så vinnarens Titel känns också lite olämplig, eftersom bränning i en bok inte handlar om att övervinna saker utan snarare om acceptans.

För det mesta skulle jag säga att det här är en bok om sorg, om de fysiska effekterna som sorg har på människor och om att lära sig att leva med sorg utan att bli galen.Jag visste inte att du var trött på att vara ledsen. Från vinnaren och det är naturligtvis en seger att uppnå detta, men titeln ger fortfarande en mer svartvitt bild än själva boken låter.

Det gör inte att du blir en vinnare om du investerar fullt ut i det du vill och aldrig kompromissar, istället står det att det du pärlfiskaren bokrecension efter var något helt annat än vad du trodde, och om du inte tittar kommer du att sakna honom. Boken försvarar sig för att dela människor i ondska och goda, utan att förklara konsekvenserna av det onda som människor gör.

Och detta vill jag säga kännetecknar den lysande barnlitteraturen. Således lysande litteratur.